För två veckor sedan blev jag tillfrågad om jag kunde skriva en recension för The Maloik Rock Blog då ingen utav recensenterna följt Joe Bonamassas karriär direkt, vilket jag har gjort. Skivan i sig var en instrumental skiva där förstås gitarren är mest framträdande.
Recensionen ledde till frågan varför är vi så fascinerade över instrumentala gitarrplattor? Eller är vi det?
2006 när jag började som skribent fick jag massor av skivor hela tiden där många var instrumentala, allt ifrån Stoner! som var allt annat än bra via ganska ordinär rock till metal och helt ärligt jag kommer endast ihåg tre utav dem.
Generellt är väl helt instrumentala plattor gjorda för musiker, jag menar de som gör dem har min största respekt i kunnande men det är få skivor som i som helhet är minnesvärda.
Under 80-talets andra hälft började det dyka upp en hel del gitarrfantomer allt efter en viss herr Malmsteen utvecklat den neoklassiska metallen. Inte för att alla spelade den typen av musik men fascinationen för gitarrhjältar ökade igen (det finns dokumentärer i ämnet).
Hemma dök det upp en skiva av Joe Satriani som heter Not of This Earth. Skivan i sig innehöll kanske en handfull låtar som är minnesvärda, på efterföljande Surfing With The Alien var han tokhajpad men i min smak var inte heller denna skiva en 100% lyckad platta. Då skulle jag hellre rekommendera The Extremist ifrån 1992 som är hans absolut bästa, en skiva som jag gärna återkommer till.
Satriani blev också uppmärksammad för att ha gett en mängd kända gitarrister lektioner bland andra Kirk Hammet, Alex Skolnick och förstås little Steve Vai. Namnet little Stevie Vai dyker upp på hans skiva ifrån 1990 Passion and Warfare som fortfarande är den skiva som gjort Steve Vai till den soloartist han idag är känd som.
Både Eric Johnsson och Marty Friedman bör du kolla upp om du vill utforska gitarronani. Johnsson är samtida som Satriani i form av debut och gamle Megadeth gitarristen Marty Friedmans mest minnesvärda soloalbum är väl Scenes och Music for Speeding.
Vilka var då de där tre albumen som jag kommer ihåg från mina tidiga år som skribent? Den första är inte ens gitarrist som det här inlägget handlar om Vitalij Krupij som är klassisk pianist på ena sidan och neo klassisk metal snubbe å andra sidan där hans Glacial Inferno kan vara kul att ha kollat in men jag skulle inte säga att det är en milstolpe.
Marco Sfogli däremot ska alla som gillar AOR och vill prova lite gitarrmusik lyssna på. There’s Hope bjuder på alla AOR ingredienserna. Sist utav de tre minnesvärda blir Dave Martones – When the Alien Comes (2007) den fick fyra utav fem i betyg och förde mig tillbaka till de där skivorna som jag då och då besökte som tonåring i slutet av 80-talet.
Utav våra svenska gitarrister finns det ska klart också instrumentel musik där Mathias IA Eklund visar gång på gång att han har ett skapande som både kan vara genialiskt och helt omöjligt att förstå sig på, han blandar alltid och ger. Det blir verkligen musikers musik.
Så vad är då summan av denna krönika. Ja förhoppningsvis har du fått några tips att kolla in men kanske också kan det väcka lite diskussion och kanske ifrågasättande varför jag inte tagit med den ena eller andra skivan, men också varför vi så matas med instrumentell gitarrmusik då det knappast är några storsäljare, å andra sidan vilka plattor är det idag?