Foto: Billibeecreative

Bonafide känner nog de flesta till i rocksverige som följer scenen lite granna. Men visste ni att bandets gitarrist, Anders Rosell, har släppt skivor under eget namn och är på gång med nytt där en singel precis släppts. Forever Traveling Man.

Hur länge har du spelat gitarr?

Spelat gitarr? Hur menar du nu? Nä skämt åsido är min musikaliska resa ganska rörig. Jag gillar dock ordet spela för det är mindre laddat.
Som gitarrist är jag nästintill oskolad och det har genom åren varit ganska problematiskt för både självförtroende och självkänsla. Det fanns aldrig någon äldre mentor som tog mig under sina vingar och skolade mig genom 60-70 talets pop och rock eller varför inte blues, country och jazz grejen och det hemsöker mig fortfarande till viss del idag.
Som vilsen ung grabb ville jag nog mest spela trummor, lira i band och träffa tjejer men det var en ganska smal framgång på den fronten.

Blockflöjt och musikskolan var inget för mig men en av mina bästa vänner sen mellanstadiet lirade trummor och där hängde jag så ofta jag kunde och lång historia kort spelade han i ett coverband som lirade en blandning av Iron maiden, Metallica. Motley Crue m.fl. och som vilken tonårshistoria som helst fick jag senare den platsen som trummis och drömmen med riktig replokal och alla historier som hör till det fenomenet kunde till stor del bli verklighet.
Som tonåring i glappet mellan Hårdrocken och Grungen rotade sig min identitet och allt vad det innebär. Med Kurt Cobain som min Dylan och en sunkig akustisk gitarr med “basic” ackord och några riff följde mitt trumspelande i många år. Mer skolad teoretisk träning tog jag visserligen till mig på musikgymnasiet men det är fortfarande lite svarta år för mig att rota i vilket jag får skriva om i en bok eller nått framöver.

I min ungdom ville jag nog kunna spela som Marty Friedman eller Dimebag Darrell men som sagt jag har gjort min hemskolning i helt fel ordning för jag försöker förtvivlat att jaga ikapp det nu i “gubbaåren” då jag mer identifierar mina gitarrhjältar till gamla bluesgubbar. Så vad är svaret på frågan, ja någonstans efter myndighetsåldern när jag med lite självinsikt och krossade drömmar började med tafatta försök att skriva lite musik så blev gitarren det instrument jag utgick ifrån.

Vad fick dig att börja lira?

Med tanke på att jag spelat trummor mer än gitarr och framförallt i ungdomsåren så handlade det till stor del om identitet och tillhörighet men även att drömma sig bort och få leva livet som rockstjärna.
Musik har så länge jag kan minnas varit livsviktigt för min överlevnad, framförallt i perioder när livsglädjen inte varit speciellt stor. Jag kan ibland sakna den där känslan att bara få vara en lyssnare och låta musiken oavsett vilken det är bara få vara sådär magisk och inte sönderanalyserad som man tyvärr ofta gör som musiker. Men att spela som musiker ihop med ett band är för mig det största och mest viktiga och har alltid varit, dela livsöden med sina polare i replokalen och på scen är en otroligt magisk kemi det är svårt att sätta ord på. Det är en livsstil helt enkelt.

Som min senaste singel är jag en Forever Traveling Man både på gott och ont. Men bandlivet är familjärt på nått vis och är så fortfarande och blir nästan viktigare med åren.
Ett avgörande ögonblick för mina tidiga försök som trumslagare var nog som när jag som 13-åring 1993 såg Metallica live på Gentofte stadion i Danmark. Det väckte något större i mig som bekräftade energin från att spela musik i ett större sammanhang var själsligt övertygande och som ett kall. Jag skattar mig lycklig med att ha växt upp med att gå på konserter innan internet och mobiltelefoner förstörde magin.

Men oj jag undgår svaret på frågan här känner jag. Sådär någon gång efter tjugoårsåldern kände jag behovet av att börja skriva musik för min egen självbevarelsedrift och överlevnad. Gitarren blev instrumentet jag kunde identifiera den typ av musik som passade mina texter och de influenser som mest motsvarade det jag gick igenom känslomässigt sätt. Som sagt utan skolning har jag försökt på egen hand att plocka in lite blandning av Hendrix, Stevie Ray men även sånt som Keith Richards, Mark Knopfler eller varför inte Springsteen i mitt gitarrspel för som sagt nycklarna till det virtuosa eller country jazz prylen har jag inte och fattar inte hur man gör ens.

Till mer moderna artister som jag lyssnar till idag är John Mayer, Gary Clark Jr, Rival Sons och Vintage Trouble med vår grymme Malmögitarrist Nalle Colt i spetsen. Så lite omedvetet dyker deras typ av spel upp i mitt låtskrivande idag.

Du fick ta över efter Mikael Fässberg i Bonafide hur är det att ta över någon annans roll i ett band?

Tja du btw R.I.P. Micke tack för de få stunderna vi hann hänga innan du gick bort! Sista gången jag träffade Fässe var på mitt release gig för Lost in a Foreign Land plattan vilket jag tyckte var så fint gjort av honom att komma dit och kolla.

Det är alltid svårt att ta över efter en omtyckt musiker i ett band men övergången gick ganska smidigt ändå. Så klart har det säkert varit mycket skitsnack i kulisserna men det är inget som kommit fram till mig och jag fick ett hjärtligt välkomnande av fansen runt om i Europa och nu såhär 6 år senare har spelat lika länge som Fässe gjorde i bandet vilket är rätt konstigt att reflektera över nu när han inte är med oss längre.
Men visst det krävdes ett par år innan jag var bekväm i rollen och kunde identifiera mig som den jag är på scen idag. Allt gick så fort efter att jag sökte platsen i bandet tills jag stod på en 3 veckors Englandsturné vilket var utmanande i sig men jäkligt coolt också att bara kasta sig ut i turnélivet.

Vi har fått familjer lite överallt i Europa under de här åren, vi får enormt mycket kärlek av när vi är ute och spelar.
Under de här åren har vi bl.a. spelat med Deep Purple, Airbourne, Quireboys, Black Star Riders, Hardcore Superstar m.fl samt gjort Sweden Rock m.m. så rätt hyfsad utdelning får jag säga. Det har varit en fantastiskt kul resa hittills och jag har fått uppleva enormt roliga turnéer och roliga möten med människor från alla hörn av Europa så nu hoppas jag på resten av världen framöver när vi nästa år kommer ut med en ny grym platta där undertecknad varit med och skrivit en del låtar.

Gav Pontus något utrymme att komma med eget avtryck till Bonafide eller var formulan redan där?

Bonafide har ett vinnande koncept precis som det ska vara tycker jag men klart att vi modifierar det med finess emellanåt. Vi är ett hårt arbetande band och ger 100% för fansen och musiken på varje gig oavsett om det är festival eller lokal scen, vilket jag tycker sammanfattades klockrent på förra årets liveplatta som vi släppte från KB i Malmö. Den plattan bekräftar precis vad vi gör utan pålägg eller krusiduller, rock till folket helt enkelt.

Men vad har förändrats? Jag har ju t.ex. kört Telecaster i många år istället för Les Paul vilket jag tycker ger lite luftigare men ändå rockigt sound. De solon jag spelar live har jag ju slipat till med min personliga touch som jag vill ha det, så ja svaret på frågan är ju att Bonafides stomme är intakt med viss finess och modifikation.
Pontus är ju en otroligt begåvad musiker och bandledare som har en vision om hur det ska vara men givetvis är vi andra med och påverkar. Bonafide är ju en väloljad och rutinerad orkester som jag hoppas att få spela med i många år till!  

Mange Andersson har verkligen en grym röst som ibland påminner om Jimmy Barnes (utan Barnes, ähum, mindre positiva vibrato). Hur lärde ni känna varandra?

Mange är och har allt jag önskar jag hade både som person och musiker. Han är för mig den bror jag aldrig haft.
Första gången jag träffade Mange var på en Fjellisgala på Victoriateatern. Lång historia kort blev det lite utbyte av tjänster för jag hyrde in honom till Birds & Blues plattan och han hyrde mig som tekniker och hjälpte till med inspelningar till hans Grand Electric projekt och sedan dess har vi umgåtts och arbetat ihop och jag kan ju inte tänka mig att göra låtar utan honom. Det händer nått speciellt när han tittar ut hos mig på landet och vi sätter toner till text och riff. Han förmedlar precis allt det jag skulle kunna vilja säga rakt ut i sin sång.

På Lost in a foreign land plattan blev samarbetet ännu större och vårt skrivande blev mer identifierbart som vår gemensamma grej. I slutändan bygger vår relation på så mycket mer än musik och det är såklart därför det limmar så bra i just musiken. Vi pratar faktiskt väldigt lite musik när vi ses eller tar ett snack i telefon. Gubbar som vi är i mitten av livet har så mycket mer vi måste avhandla innan vi pratar ackord eller riff hehe men ja det är ju de viktiga samtalen om livet som blir låtarna till slut så det är nog en win win ändå. 

Hur fick du ihop övriga bandet?

Ja vad skulle jag gjort utan Henrik Hansson? Ja det går inte att beskriva i kort text. Han är en av mina äldsta vänner som jag även spelat med i en rad olika projekt från allra första början sedan tonåren.
Henrik är inte bara en otroligt kompetent musiker men framförallt som mixare och producent, utan honom hade det inte låtit i närheten av vad det låter idag. Henrik har öron för allt i en ljudbild och kan trixen och hemligheterna som gör en bra mix. Vi har har gått igenom det mesta tillsammans och han är en fantastiskt fin vän.
Christoffer hade studio bredvid mig och Henrik för ett par år sedan och det var därigenom vi skapade en kontakt. En coolare snubbe och trummis får man leta efter men framförallt har en ett otroligt gott hjärta som vän. En stabilare snubbe på shuffle , rakt eller 6/8 får man leta länge efter! 

Hur ser det ut framöver med solospelningar då?

Som för alla andra, ingen som vet i de här Corona kristiderna?? Allt är ju helknäppt nu! Jag är inte så mycket för live stream grejen så jag väntar hellre och gör en riktig release med gig när allt ordnat upp sig därute. 

Det är ofta på tv och andra medier om hur musiker påverkas kring coronaviruset, hur har det påverkat dig?

Med tanke på att min huvudsakliga syssla är Bonafide så har vi tajming i oturen eller vad man ska säga då vi typ tagit ett sabbatsår för att färdigställa vår nästa platta som snart borde gå in i mixstadiet vilket är riktigt spännande. Jag lider ju inte som frilansare då jag har ett kneg på kulturskolan några dagar i veckan men tänker ju otroligt på alla mina vänner som lever på att spela fulltid!

Har du gjort något speciellt för att kunna jobba med andra eller har det få vara för tillfället?

Jag jobbar just nu bara med Bonafide och min nästa platta i mitt namn men jag är ju fri att spela med andra också och det vore ju kul att ha något band att repa med för det saknar jag litegrann.

Vad hämtar du inspiration till ditt skrivande både text och musikmässigt?

Också en svår fråga att svara på i korta drag men som jag sa i en pod häromdagen så skriver jag nog samma låt hela tiden fast bara i olika tempo och tonarter.
Det finns väl någon låt som plockar upp något som inte rör mina egna erfarenheter från livet men de flesta berör mest sorg och skuldkänslor från gamla trasiga kärleksrelationer som vägrar ge med sig. Min musik är så starkt kopplat till känslor, minnen och upplevelser ur mitt förflutna, det är nästan som en förbannelse vilket man tydligt förstår om man tolkar den senaste singeln Forever Traveling Man som beskriver en totalt utebliven sinnesro och ett ständigt rymmande från både tid och rum.

Ibland är det som en ond cirkel för jag måste skriva nya låtar samtidigt som det oftast är en fruktansvärd process för psyket. Ena dagen är jag nedgrävd i Muddy Waters bluesgyttja, nästa med Rolling Stones rock riv och nån annan med Tom Waits sorgfulla bakgård. Men jisses det är ju enormt mycket musik som inspirerar mitt skrivande, som senaste låten kan man höra Rival Sons influenserna fast jag egentligen just nu går och knarkar Ryan Adams Heartbreaker platta tills den snart spricker i tusen bitar.

Som sagt både mitt skrivande och lyssningshaveri är totalt okonsekvent och trassligt. Jag har ett enormt behov av egentid och går mycket långpromenader och ältar skiten jag har i bagaget och många låtar blir ju till då, varje fall på planeringsstadiet. Får jag sedan en akustisk gitarr i näven när jag kommer hem så kan nån idé komma till liv som jag sedan presenterar för Mange. Han brukar ganska snabbt meddela om det är en vinnare eller om den luktar bäversvans.

Låtordningen på Lost in a foreign land plattan blev utan att jag märkte en typisk relationsbeskrivning för mitt liv. Upp som en sol med låten To the Moon and Back och platt ner som en pannkaka med When the Sun is Crying.

Senaste släppet Forever Travelling man har blivit hyllade som en Led Zeppelin-aktig låt. Själv fastnade jag framförallt för det häftiga i gitarrliret med effektpedalen du använt här. Vad använder du för rig?

Man tackar ödmjukast! Jag har lite olika prylar och lira på här hemma.

Framförallt använder jag Nash gitarrer och på den här låten är det Telecaster all the way.
Som stärkare har jag en Deluxe Reverb Reissue och en Bassman 100 från 1975. Min gamla 1979 års Marshall JMP står i Stockholm med resten av vår backline för den använder jag bara i Bonafide.
På pedalbordet finns en Keeley Monterey vilket har den balla oktavfuzzen du hör. Där sitter även en BB preamp som fläskar på. Ett Deep Blue Delay från mad Professor vill jag inte heller vara utan.

Men ibland när Henrik rattar så dyker även nån virtuella stärkare in med och jag fattar inte hur han får till det men som sagt han är min trollkarl i mixdjungeln! Tror bestämt vi haft någon Friedman Dirty Shirley på besök i någon låt.  

Bluesen har gjort sig ordentligt påmind på båda dina tidigare album. Om Forever Travelling man nu är hårdare blir det ett steg bort från bluesen då? 

Bluesen kommer finnas kvar även på nya plattan det lovar jag! Jag har ju blandat friskt i stil även innan och det här och hårdare än Forever Traveling Man blir det inte.

Den som känner mitt material kommer garanterat att känna igen sig. Min stomme är oftast utifrån bluesens element eftersom jag knappt kan nått annat men jag försöker ju ständigt trolla in några element från andra genres men på ett sätt så att det inte sticker ut för mycket från grunden.
På förra plattan finns det ju låtar som Make Me Hot och Boom Boom Shack som har tydliga rumba och latin influenser i sig och nu på den nya kommer det dyka in lite gospel och 50 tals 6/8 feelings rock doa. Som vanligt gör vi rock & soul som Mange brukar säga. 

Hur många låtar får vi?

Jag har ju släppt två 8 låtars album innan så det blir det även den här gången. Kanske med större backning och ekonomiska muskler skulle det kunna bli fler nästa gång men det är rätt tuff process i att hålla i själv.

Blir det bara eget material denna gång? 

Lost in a foreign land var också bara eget men på Birds & Blues handlade det lite mer om att visa upp mig som låtskrivare och gitarrist utanför Bonafide. Men såklart var det även att visa var jag hittade min inspiration och därav de kända bluescoversen som kom med där. Nya plattan bara eget material.

Vilka släpper albumet och när?
Jag har inget datum än tyvärr men ett par singlar till ska jag kunna klämma ut snart hade jag tänkt.

Då ser vi fram emot att få höra resultatet. Tack för du tog dig tid.